Ända sen jag fick det där samtalet den där lördagsmorgonen så har jag inte känt nånting. Visst jag grät på lördagsmorgonen men efter det har jag bara känt tomhet, ett ryck på axlarna i princip.
Idag när vi åkte till Stockholm kände jag likadant, det kändes inte som att jag kände personen i fråga, när vi stod i kyrkan kändes det bara konstigt. Men när vi satte oss blev jag nervös, jag började må illa, hjärtat började slå fortare, jag börja känna paniken, där satt jag längst fram, längst in, hur ska jag komma förbi alla människor och springa ut för att få luft? Sen började tjejen sjunga och då brast allt. Det gick inte att stoppa, det gjorde så ont inom mig och tårarna bara rann.
Det var en lång begravningscermoni och det var otroligt jobbigt, det jobbigaste var att gå fram till kistan, mina ben var som gele.
Efteråt var det fika, och då slog det mig att man sitter där och äter och pratar som om inget har hänt, va konstigt egentligen. Att man går från att vara jätteledsen till att sitta och småprata om allt annat.
Åkte hem till Marie efter fikat och småpratade lite där innan vi bestämde oss för att åka hemåt igen.
På vägen hem snurrade miljontals tankar, tror systemet gick igenom hela händelseförloppet om och om igen.
Just nu känner jag mig tom och urholkad. Kroppen är helt slut känner jag och jag är glad över att vi valde att inte ta med barnen.
Det har varit en fruktansvärt jobbig dag och timmarna har varit långa....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar