Rökning

När jag var 12 år började jag röka, vi hade gått ner till en ICA affär i Åkersberga. Där satt vi utanför på en cykelställning och jag tog min första cigarett. Första blosset var ju så himla äckligt, när jag drog ner röken i lungorna så brände det ju så in i norden i halsen, trodde min hals skulle komma ut, just då den sommaren när man var nybörjarrökare så tyckte man att man var så häftig. När sommarlovet var slut och jag började 7:an var det jag och en till i min klass som rökte. Vi fick lov att gå över på andra sidan gatan eftersom att man inte fick röka på skolgården. men vi var häftiga, vi var coola. Efter vi rökt tog vi tuggummi, spraya fingrarna med parfym så det inte skulle lukta rök. Under högstadie tiden fanns det små cigarett paket, såna där 10 pack. Det var dom man köpte, dom var små och var lätta att gömma.
Var man med kompisar på fritiden så rökte man ju med dom eller så rökte man på vägen till dom, var man riktigt busig kunde man tillochmed röka i deras rum med fönstret öppna, och var föräldrarna inte hemma kunde man hälla upp ett glas bailey´s med is i. Skulle mamma och pappa ifrågasätta varför man luktade så mycket rök så skyllde man på att kompisarna rökte och det var därför man lukta så mycket rök. Ju äldre man vart desto mer trodde man att föräldrarna skulle tro på en också eftersom att man körde samma lögn år ut och år in. När mina föräldrar skiljde sig och jag och min pappa var ute och gik så sa han bara rakt ut till mig " Jag vet att du röker, och vet att du gjort det länge, men nu hoppas jag att du slutat". Hmm en annan höll ju på att svimma, här trodde jag att jag lurat min pappa och mamma och så visste han om det...Men det var bara att hålla med om att man hade slutat, fast man inte hade det.
År 2000, efter jag fyllt 18 så berättade jag för pappa efter han kom hem från en resa att jag rökte, men att jag inte skulle röka i närheten av han. Sagt och gjort. Jag rökte aldrig i närheten av honom, var jag hemma så gick jag på en promenad för att röka eller upp på hustaket. Samma år blev jag gravid också, försökte röka ett par gånger när jag var arg men fick sådant dåligt samvete så jag kunde inte. Det var första gången jag la av. När Jennifer var 6 månader, började jag röka igen, jag var 19 år, livet var en fest så att säga och vad vore livet utan cigaretter?! Där kunde man stå när Jennifer lekte i en lekpark och gjorde illa sig, med en cigg i ena handen och försöke trösta barnet med den andra. Eller när hon behövde hjälp och ens svar var "Mamma röker", "mamma ska bara röka klart" "ser du inte att mamma har en cigarett". När jag var 22 blev jag gravid igen, då slutade jag för andra gången. När My var över 1 år gammal och jag började jobba, började jag även att röka men bara på jobbet. Det höll i sig ett bra tag innan det övergick till att börja röka på heltid igen. Och det var ju samma där, samma meningar om barnen gjorde illa sig eller behövde tröst eller dylikt. Försökte sluta i omgångar. Lyckades ett par gånger, men började efter ett tag igen. Rökte mer på våren/sommaren och mindre på hösten/vintern. Men sista gången jag la av bytte jag ut cigaretterna mot snus. Hade iof snusat av och till från 2000. Men nu började jag på allvar. Dom ända gångerna jag rökte var när jag festade. Kändes hur bra som helst.
Nu när man tänker tillbaka så kan man ju undra hur man tänkte egentligen? Varför var man tvungen att börja när man väl hade slutat? Varför skulle barnen få känna rökdoft istället för ens egna doft? Idag är jag glad över att jag inte röker längre, att man inte bär på en sån last längre, det är ju rätt kostsamt också. Det jag kan sakna är snuset, men känner att jag inte vill börja nu när jag väl slutat! Men jag är fortfarande väldigt svag för Göteborgs Rapé. Det luktar otroligt gott och jag kan nästan känna hur det bränner under läppen av de.....