Skjutsade in Alice idag till Västerås, åkte sen till Maxi på Erikslund och strosade lite, handlade även lite mat. Och medans jag gick där började jag tänka på en sak. Nämligen förhållanden...
Jag tycker att i vissa lägen går allt så fort, man hinner knappt lära känna varandra förrän man älskar varandra och man flyttar ihop osv.
Jag fungerar inte så, så det är kanske därför jag har så svårt att förstå hur man kan säga att man älskar en person när man inte känner den, är det bara ytan man älskar då? för man kan väl omöjligen lära känna en person och alla dess sidor på bara några veckor? Eller är man rädd för att vara ensam så man tar "första bästa" och tror att man är kär och älskar den personen bara för att den är snäll och omtänksam.
Tyvärr kom jag inte fram till någonting, för jag har som sagt svårt för sånt. Jag vill lära känna personen. För det är ju till slut personen man blir kär i.
Jag kommer ihåg mitt första intryck av Johnny när jag träffade han första gången.
Han hade en svart, ganska lång skinn jacka på sig, ett par svarta vindbyxor. Och han såg skitur ut. Pratade inte mycket. och jag tyckte att han var en tönt som trodde han var häftig. haha.. Men ju mer vi träffade varandra desto mer öppnade han sig och detso mer spännande blev han... ja och resten av historien behövs ju inte tas... :-)
ja nej men det var som sagt bara tankar.....
2 kommentarer:
jag har också tänkt på det där. man börjar ju alltid i fel ände! man träffas på krogen eller någonstans, blir attraherad, har sex, blir ihop och sen då? så måste man lära känna varandra medan man är i ett förhållande. det är ju jättedumt. bättre att dejta och lära känna varandra och sen ta steget. eller hur?
jag har ju känt jimmy i typ sju år nu. helt sjukt! men ändå så himla bra. vi vet ju precis hur vi är. :)
Tack, det känns skönt att veta att det finns någon mer än mig som tänker så :-)
Skicka en kommentar